Det är ett år sedan Callys mamma dog och lämnade henne, hennes
pappa och storebror ensamma. På årsdagen har hela släkten samlats på kyrkogården för att
sätta blommor på graven. Plötsligt ser Cally sin mamma lika levande som någonsin, balanserande på kyrkogårdsmuren, sprudlande
vacker i sin lysande röda kappa och gummistövlar. Hon ser ut att ha något roligt att berätta; en hemlighet!
Det visar sig att ingen av de
andra ser mamman och ingen av dem tror att Cally ser henne heller. Fastern säger att "När man önskar någonting riktigt stark, så kan det kännas som att det var sant". Callys pappa blir arg.
Pappan har förändrats av sorgen och saknaden och verkar inte
vilja låtsas om att mamman någonsin har funnits. Han vill inte veta av någonting som påminner om henne, dvs
allt som är fint eller roligt, och han vill absolut inte prata om henne.
Själv har Cally också förändrats, hon har istället börjat
prata så mycket mer, och alla är irriterade. Hennes bror stänger dörren om sig,
hennes klasslärare tycker att hon är bråkig och hennes bästis börjar hänga mer
med en annan tjej med förklaringen att Cally ändå bara orsakar problem.
När skolan ska vara med i en tävling där ett par elever ur
varje klass ska ställa upp med att vara tysta hela skoldagen för att samla in
pengar till ett barnsjukhus, är det ingen som tycker att Cally duger. Just
därför envisas hon med att vara med i tävlingen och säger faktiskt inte ett ord
på hela dagen, eller dagen efter…
Mamman forsätter att dyka upp. Utanför klassrumsfönstret, ute på
skolgården, på avstånd i parken; och med sig har hon en stor raggig hund. Även
om ingen annan verkar kunna se Callys mamma så ser de i alla fall hunden, och de
tycker inte att Cally ska komma nära den. Cally känner att hon måste försöka få ta hand
om hunden. Hon kallar hunden Hemlös. När hon kramar Hemlös känns det bra igen för första gången på mycket länge. Det var inte lätt att få någon att lyssna innan, och der är inte lättare nu när hon slutat prata.
En sorglig och fin bok, med orättvisa vuxna och vuxna som är bra och om vikten av att prata med varandra, med eller utan ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar