De två systrarna Nanna, 12 år och Fride 5, lever ute
på en ö i den norska skärgården, men under jord, i en gammal fuktig
betongbunker från andra världskriget, tillsammans med sin pappa. Där nere har
de varit sedan de kom dit, när Fride bara var en liten bebis – i många år
alltså. Och anledningen till detta är att en mystisk sjukdom har dödat allt liv
på jorden – först växterna, sen djuren, och till slut människorna.
Eftersom deras mamma var läkare var hon tvungen att
stanna kvar och hjälpa till så länge som möjligt inne i staden där de bodde,
men hon förstod tidigt allvaret i det hela och hjälpte till att bunkra upp med
konserver ute på ön i god tid. Men sen dess har de inte hört av henne… Och
maten börjar sina, och deras pappa mår allt sämre. Så han skickar iväg tjejerna
till staden, efter mer medicin. Men det är ett farligt uppdrag – han vet att
det kan finnas onda människor, fortfarande vid liv, däruppe, därute. Dem som
han försökt skydda barnen ifrån. Men det finns inget alternativ, så iväg ror
de! Och ett antal överlevare stöter de också på, under sin långa, tuffa
vandring till staden. Och annat läskigt också…
En dystopi för de lite yngre - det är lite nytt… och
ganska modigt av författaren! För egentligen är det ganska otäckt med den här
typen av böcker, när man är lite yngre. Mardrömmar vill man ju inte att en bok
ska ge. Men boken är både jättespännande och jättefint skildrad - t ex systrarnas förhållande, lillasysterns
storögda upplevelse av allt hon aldrig sett i hela sitt liv i bunkern, och alla
de nya bekantskaper de gör ute i den vissnande världen. För den är så brun och
död, tyst och stilla. Och väldigt äkta skildrad. Men – det är ju tackochlov
bara på låtsas! Och sen slutar den faktiskt lite hoppfullt också!
/Tuija
